lotta

någon gång för rätt länge sen skrev jag något om att tiden har snabba ben, kan vara borttaget, hur som helst. ju mer jag tänker desto mer förvirrad tycker jag att jag blir.

i hela mitt liv har jag bott i vaggeryd, de senaste tio åren i samma hus, nio år tillbringade jag på hjortsjöskolan, för en vecka på pb som jag övergav för fenix, något som fortfarande grämer mig  ibland, i vilket fall, snart eller närmre om ett år har jag avverkat mina tre år på nv, något jag är glad men samtidigt ångrar hur mycket som helst. om 11 månader står jag och många andra på fenix altan med vita mössor och vrålar. men sen......? jobb/skola/resa? den största tryggheten är ju självfallet att skaffa sig ett jobb, gärna ett så "fast" som möjligt, bo hemma ett tag, sen kanske pröva vingarna och flytta hemifrån, eller kanske söka till högskola/universitet, vad du vill, börja plugga och ev skaffa sig några fler vetskaper, eller kasta sig ut i världen och se vad man kan ta sig för, (måste inlägga att jag avundas malins australienår). hur jag än vrider och vänder på alla tankar ställs allt mot varandra, här hemma har man en enorm trygghet, familj, vänner och allt man bara kan tänka sig. att slänga sig ut i världen på ett eller annat sätt om det så innebär 15 eller 1500 mil hemifrån är det ändå ett chanstagande, något man kan vinna hur mycket som helst på. samtidigt som det kan gå käpprätt åt skogen om allt skiter sig.  ibland kan jag knappt sätta ord på hur mycket jag vill härifrån och se något nytt, samtidigt - är det värt det?



åkte förbi jorarp idag, det är nog en av de vackraste platserna på sommaren gud skapat, det snurrar runt med minnen som tar emot att sakna men hur bra som helst att se tillbaka på. poppis